Profeten Mohammad (saw) Del: 6


Slaget vid Badr:
Muslimerna fick höra att en av Qureish’s karavaner var på väg från Asham till Mekka, eftersom Medina låg mellan Mekka och Asham gick alla karavaner förbi den. Muslimerna ville nu ta tillfället i akt för att ersätta en del av de egendomar som Qureish hade tagit av dem i Mekka, Abu Sufian Ibn Harb fick dessa planer och han ändrade karavanens riktning mot västkusten och räddade på detta sätt karavanen, samtidigt hörde Qureish att profeten och hans kompanjoner skulle anfalla deras karavan och lägga beslag på den. Utan att tveka red de ut och förberedde sig för att skydda karavaner från muslimerna, när de fick veta att karavanen var redan räddad ville en del vända hem och undvika en konfrontation med muslimerna, medan en del ville gärna konfrontera dem. Då blev Abu Jahl arg och sade: Vid Allah, vi återvänder inte innan vi kommit till Badr och vi stannar där för att slakta kameler, dricka vin och lyssna på sångerskornas sång om oss, så att araber hör om oss och om vår marsh så att de fruktar oss för alltid.
Profeten ville först rådgöra med sina kompanjoner om detta krig så att allt skulle gå efter deras godkännande, för emigranterna talade Almikdade Ibn Amr och sade: O, Allahs sändebud, gå mot vad Allah visar dig och vi är med dig och vid Allah, vi kommer inte säga till dig såsom Ibn Israel sade till Mossa: Gå du och din herre och kriga, vi är här och sitter, utan vi säger gå du och din herre och kriga, vi är med er krigare. För hjälparna talade Saad Ibn Muaadh och sade: O, Allah sändebud, vi trodde på dig och vittnade att detta är sanningen, det som du kom med, vi gav dig vårt ord, och löftet att lyssna på dig och lyda dig så försätt dit du önskar och vi är med dig, vid den som sände dig med sanningen, om du tänker vada genom detta hav, kommer vi att vada genom det med dig och ingen av oss kommer att bli kvar, vi ogillar inte att du möter vår fiende imorgon, vi är väl tålmodiga vid kriget och pålitliga vid sammandrabbningar. Må Allah visa dig hos oss sådant som kommer att glädja dig, så led oss med Allahs välsignelse. Då gladde sig profeten med dem över det som Allah lovat honom att ta karavanen eller segra fienden.
När muslimerna kom fram till Badr installerade de sig långt ifrån vattnet, en kompanjon till profeten som hette Al Habbab Ibn Almundir sade: O, Allahs sändebud, denna plats, är det Allahs som vägledde dig till den så att vi måste hålla oss till den eller är detta krigs strategi och intrig? Profeten svarade: [ Det är strategi ], Al Habbab sade: O, Allahs sändebud, detta är inte den rätta platsen, låt oss komma vid det närmaste vattenhålet och låt oss sedan grumla till alla brunnar bakom oss! Vi bygger en bassäng och fyller den med vatten, sedan krigar vi mot dem och vi dricker men de dricker inte. Profeten reste sig och flyttade med sina kompanjoner till den platsen som Al Habbab föreslog, på denna plats byggde muslimerna en bassäng och täckte över alla andra brunnar. Saad Ibn Muaadh i sin tur föreslog att de skulle bygga en baldakin åt profeten, i vilket han kunde ta skydd, profeten accepterade detta och bad Allah för en seger för muslimerna.
På morgonen, fredagen den 17 Ramadan i det andra året EH ställde profeten upp muslimerna i rad, mot de otroendes krigare vilkas antal var 1000, medan muslimernas antal var 313, därefter vände sig profeten mot alkibla och bad till Allah full av undergivenhet, han sade: [ Allahumma, dessa är Qureish som kom med sina hästar och sitt högmod, de försöker förneka ditt sändebud, Allahumma, jag ber om ditt seger som du utlovade till mig, Allahumma om du föröder denna skara, kommer du aldrig att dyrkas på jorden härefter ]. Profeten bad hela tiden till Allah utan avbrott, tills Abu bakr tyckte synd om honom och sade till honom: Gläds, för att vid den som har min själ i sina händer, han kommer att uppfylla vad han utlovade dig. När slaget skulle börja gick profeten ut till muslimerna och sade: [ Vid den som har min själ i sina händer, kommer de som krigar och dör tålmodigt för Allahs skull som möter dem ansikte mot ansikte, och vänder inte sin rygg till dem iflykt, dem kommer Allah att låta inträda in i paradiset ].
Kriget startade med en duell mellan tre muslimer och tre från de otroende av Qureish, sedan avancerade trupperna mot varandra, då uppmuntrade profeten muslimerna och sade: [ Ställ er upp, till ett paradis vard bredd är himlarna och jorden ]. Muslimerna utkämpade en hård strid och fick hjälp av Allah, som förstärkte dem med änglar så att de förvärvade en stor seger. Av de otroende dog 70 och 70 togs till gisslan och av muslimerna dog 14 som martyrer, 6 emigranter och 8 av hjälperna. Profeten beordrade sina kompanjoner att befria alla som hade gjort till profeten en tjänst, såsom de som hade verkat emot bojkotten och de av banu Hashim som hade skyddat honom under hans vistelse i Mekka. Efter slaget vid Badr konsulterade Muhammed med sina kompanjoner om gisslan, Omar Ibn Al-Khattab föreslog att de skulle döda dem för att hämnas för vad muslimerna hade fått lida i Mekka. Abu Bakr föreslog att de skulle befrias mot en lösensumma, profeten valde Abu Bakrs förslag men koranen godkände Omars förslag efteråt.

Resultatet av slaget i Badr:

Muslimerna vann slaget.
Qureish förlorade 70 av sina bästa krigare och ledare.
Muslimerna tog 70 som krigsfångar.
Muslimerna beslagtog många föremål som krigsbyte.
Muslimerna förlorade 14 Shahid.
Muslimerna hade blivit starkare.

Utvisning av banu Kainukai:
Judarna av banu Kainukais stam kunde aldrig sluta med att skada muslimerna med både sina onda tungor och med sina händers verk. En gång kom en muslimsk kvinna till en judisk guldsmed på banu Kainukais marknad och ville att han skulle laga ett smycke åt henne. Till sin otur blev hon trakasserad av några judar, de ville ta av hennes slöja, I smyg knöt en av dem en bit av hennes klädsel ihop med en annan bit och när hon stod upp avtäcktes hennes privata kroppsdelar och judarna började skratta åt henne. Hon skrek förtvivlat och en muslim som var på marknaden såg vad som hade hänt, och gav sig på guldsmeden och dödade honom, judarna omringade honom och dödade honom också.

Mannens släkt sökte upp muslimerna för hjälp och profeten kom och kallade samman alla judar av banu Kainukai på deras marknadsplats och sade till dem: [ O, ni judiska folket, jag varnar er från Allah, att han inte gör med er som han gjorde med Qureish, bli muslimer, för ni vet att jag är ett sändebud, ni har det i er bok och i det som Allah lovade till er ]. De sade: Om du anser att vi är som ditt folk, så låt dig inte luras av att du mötte ett folk som hade ingen aning om krigskonst och du utnyttjade tillfället. Vid Allah, om du strider mot oss, kommer du att känna att vi är det sanna folket. Då såg profeten ingen annan utväg än att stoppa dem och skydda muslimerna från deras missgärningar, han belägrade dem i deras hus under femton dagar, tills de misströstades om att de någonsin skulle bli räddade och de gav upp sig för profeten. Han utvisade dem från Medina och de flyttade till Adhriat, ett ställe utanför Asham.

Slaget vid Uhud:
Qureish hade fått lida förlusten av sina ledare och av sina bästa unga män vid Badr, och de ville ha hämnd för detta, de började samlas och förbereda en stor arme. De satsade på denna arme alla pengarna från den karavanen som var orsaken till slaget vid Badr, med armen som bestod av tre tusen krigare, följde kvinnor för deras uppmuntran. Genom sin farbror Al Abbas, som fortfarande höll för Qureish tro, fick profeten veta vad Qureish planerade för. Han samlade ihop sina mest erfarna kompanjoner och rådgjorde med dem för vad de kunde göra vid Qureish anfall, han föreslog att de skulle bygga sin fästning i staden av Medina och låta de otroende anfalla dem så att det skulle bli lättare att slå dem tillbaka, bland dem som höll med profeten var Abdullah Ibn Ubay.
Men de unga bland muslimerna blev så ivriga att de insisterade att gå ut och möta de otroende, till slut accepterade profeten deras förslag även om han inte var nöjd med det. Denna dag var en fredag, och när han höll fredagstal uppmuntrade han muslimerna och lovade till dem segern om de förblev tålmodiga. Sedan gick han hem till sig och tog med sig pengar och sitt svärd, muslimerna stod ute, oeniga om strategin, och när profeten kom ut till dem sade Usaid Ibn Hadir och Saad Ibn Muaadh: Ni såg att profeten föredrog att bygga en fästning här i Medina och ni tvingar honom att gå ut och han gillar inte detta, så låt oss bestämma oss för att lyda honom, Men profeten ville inte backa nu, trots att de alla sade till honom: Vi skulle inte säga emot dig, så gör precis som du ville göra, men profeten sade: [ Jag frågade er och ni vägrade, och en profet får inte ta av sig sitt pansar efter att ha tagit den på sig, tills Allah avgör mellan honom och hans fiender ].
Sedan gick profeten ut med sju hundra muslimer för att strida mot tre tusen otroende, när de kom till Uhud, ställde profeten femtio bågskyttar vid ett bergspass uppe på berget och sade till dem: [ Skydda våra ryggar och lämna inte era poster, även om ni ser oss besegra dem eller även om de besegrar oss ]. På andra sidan slagfältet ställde Qureish sina krigare upp på sina poster, den högra falangen leddes av Khaled Ibn Al-Walid och den vänstra leddes av Ikrima Ibn Abi Jahl. Deras kvinnor slog i trummorna och sjöng, när profeten såg att slaget skulle börja tog han fram ett svärd och sade: [ Vem tar detta med dess rätt? ], en man som hette Abu Dujana kom fram och sade: och vad är dess rätt? profeten svarade: [ Att du slår med den fienden tills den böjer sig ]. Utan tvekan tog Abu Dujan svärdet, satte på sitt huvud ett rött band och stoltserade, när profeten såg honom sade han: [ Det där är ett sätt som Allah avskyr, utom i denna situation ]. Slaget startade med en duell mellan Ali Ibn Talib och Talha Ibn Abi Talha som bar Qureish flagga, Ali besegrade honom och slaget började. Före slaget hade Hind, Abu Sufyans fru lovat en tjänare vid namn Wahshie hans frihet om han dödade Hamza Ibn Muttalib, profetens farbror. Wahshie gömde sig och väntade på ett tillfälle att kasta sitt spjut i Hamza, han fick sitt tillfälle och träffade Hamza så att lansen trängde honom i ryggen och kom ut från magen, och Hamza föll i en martyrs död. Slaget blev allt hårdare och muslimerna kämpade mot de fyra gånger flera otroende med ett otroligt tålamod och mod, så att de otroende började tappa kontrollen över sig själva och sina trupper och började dra sig tillbaka och lämnade efter sig ett stort antal döda.
När bågskyttarna som profeten hade placerat på bergslutningen såg att muslimerna var på väg att vinna, trodde de att slaget skulle sluta och de började komma ner för att delta i samlingen av krigsbytet, trots att deras ledare Abdullah Ibn Jubeir varnade dem och påminde dem om profetens befallning. Medan de flesta bågskyttarna skyndade sig ner från berget märkte Khaled Ibnu Al-Walid vad som höll på att hända, och han utnyttjade tillfället genom att gå runt berget och anfalla dem bakifrån. Han dödade bågskyttarna som var kvar på berget och gick för att omringa muslimerna, på detta sätt föll muslimerna i en fälla utan en chans att försvara sig. De led ett stort nedslag och förlorade mycket folk, t.o.m. profeten blev skadad i huvudet trots att flera av hans kompanjoner kastade sig framför honom för att själva få slaget, många offrade sig för honom för att rädda honom, må Allah vara nöjd med dem. Även kvinnor bevisade sitt mod när de deltog i motattacken mot otroende, såsom Nasiba Umma Imara som tog ett svärd och försvarade profeten.
Muslimerna motstod med all kraft de hade och de lyckades att rädda profeten och få slut på slaget men förlusterna var stora, de lämnade bakom sig de bästa av muslimerna såsom Hamza, Alyaman, Anas Ibnu Annader och Musaab Ibnu Omeir mm. Däremot var Qureish överlyckliga över sin seger, särskilt Hind bint Utba som med nöje sprättade upp Hamzas mage och skar i hans lever. Uhuds slag fick ett tragiskt slut men muslimerna fick en betydelsefull läxa som de hade nytta av i de efter följande krig.

 

GÅ UPP ↑

ELLER GÅ VIDARE TILL: